Kristoffers blogg

The talk of the town just nu är dramat Revolutionary Road, med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna. Filmen har premiär idag och har hyllats närmast reservationslöst i alla stora tidningar. Filmen har dock närmast totalmissats av Oscarjuryn. Endast en birollsnominering har det blivit, utöver ett par tekniska nomineringar. Vissa verkar mena att Winslet borde ha sin nominering för sin roll i Road snarare än för The Reader.

Jag håller inte alls med. Jag tycker filmen är ganska trist, faktiskt. Jag hittar ingen större originalitet och det finns trots allt redan en ganska gedigen flora filmer på marknaden som utspelar sig på 50-talet; denna sticker inte alls ut i mängden av dessa.

Revolutionary Road handlar om ett ungt par som upplevs som väldigt trevliga, helylle och alldeles perfekta av omgivningen. Givetvis är inte grälen långt borta. Allt är inte vad det ser ut som, och så vidare. Gäsp, har vi sett det förut? Miljön är förstås en amerikansk småstad där huvuddelen av filmen utspelar sig i ett villaområde strax utanför densamma. Inga konstigheter där heller. Jag kan faktiskt inte berätta så mycket mer av intresse om handlingen, för det finns egentligen ingenting att berätta, i alla fall inte något som inte avslöjar för mycket för potentiella tittare. Å andra sidan är det jag inte berättar inte något särskilt uppseendeväckande; har man sett en sådan här typ av film förut vet man vad som väntar.

Jag drar gärna en parallell till filmen In the Bedroom, som fick massa tunga nomineringar på 2002 års Oscargala. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var en dussinfilm och inte alls förstod ståhejet runt den. Ungefär som Road, alltså. Jag kräver lite mer av en film för att jag ska tycka om den, lite originalitet, lite annorlunda miljöer, åtminstone något man inte har sett förut. Det räcker inte med att filmen är välspelad (vilket Revolutionary Road förvisso är) för att jag ska sälla mig till hyllningskören.

Av de filmer jag har recenserat hittills här på bloggen är denna tveklöst den sämsta och jag ser ingen anledning till att rekommendera någon att se den. Revolutionary Road är inte dålig, inte alls. Bara ointressant.

Frozen River är en smutsig, deprimerande, bitvis våldsam men ändå varm film. Vi befinner oss på gränsen mellan Kanada och USA. Det är vinter. Ray Eddy, som spelas av Melissa Leo, är en trött, fattig mamma med två barn och en spelgalen man (som vi aldrig får se i filmen). Mannen har dragit till Atlantic City med delbetalningen till deras nya husvagn, som ska ersätta deras äldre, schavigare mobila hem. Allt kör ihop sig och snart är det jul.

Ray vill tjäna snabba pengar så att familjen kan få sin nya husvagn i tid till helgerna och blir desperat nog att ta chansen att begå lite kriminalitet när hon av en händelse träffar på en ung indianska som livnär sig på att smuggla illegala flyktingar från Kanada, via det närbelägna indianska territoriet där delstatspolisen inte har någon makt, in i USA.

Det blir tragik, det blir en del riktigt skrämmande scener och det blir en stämning som känns typisk för amerikansk independentfilm som utspelar sig på landsbygden och socialrealistiskt speglar livet där. Vi känner som sagt igen miljön, den deprimerande, skitiga som påminner oss om hur bra vi trots allt har det i sofforna i våra välisolerade, fullt funktionella svenska medelklasshem. Men Frozen River bjuder också på en intressant, originell historia som ändå känns tidstypisk för den värld vi idag lever i. Leo har dessutom fått en rättmätig Oscarnominering för sin roll.

När man inser att en stor del av skådespelarna och rollfigurerna är indianer kanske man tror att detta kommer bli en skildring av ett minoritetsfolks krassa tillvaro i en diskriminerande verklighet, men det finns inte många sådana tendenser. Visst, vi får veta att den vita kvinnan inte utsätts för samma granskning av ordningsmakten som sin indianska motsvarighet, men detta faktum får inget eget fokus utan används istället som en del av ramhandlingen. Frozen River är istället främst en film om Ray Eddy och hennes familj och hur de kämpar för att överleva och finna lite glädje mitt i all misär.

Filmen Tvivel, eller Doubt, har fått många Oscarnomineringar i de tunga skådespelarkategorierna. Alla de stora rollerna har fått en nick av juryn. Det är också som en skådespelarnas film Tvivel kommer att bli ihågkommen. Philip Seymour Hoffman är som vanligt briljant. Killen kan inte göra något fel som aktör och det är riktigt kul att se honom i tunga huvudroller som här i Tvivel och tidigare i Capote efter att han alltför länge har fått föra en mer undanskymd tillvaro som fantastisk birollsskådespelare i filmer som Almost Famous och Happiness, för att bara nämna ett par guldkorn.

Meryl Streep är också mycket bra i Tvivel och det är inte konstigt att hon har blivit nominerad för denna roll. De två birollsnomineringarna utgörs av Amy Adams och Viola Davis. Inga direkta konstigheter här, även om relativt färska Adams kanske kunde ha behövt några fler filmer under bältet.

För det är bra agerande i Tvivel, därom råder inget tvivel. Däremot är väl historien inte riktigt av Oscarklass, så här håller jag inte med juryn som har nominerat filmen också för Bästa manus baserat på tidigare förlaga. Historien tilldrar sig på en katolsk skola i USA, 1964. Streep är rektor för skolan och är en mycket hård, mycket religiös sådan. Hoffman är den moderna, lite fritänkande prästen som står över henne i den kyrkliga hierarkin, men inte har något direkt att säga till om i skolhänseende. Det blir givetvis en konflikt dessa två emellan, med unga Adams som nybliven nunna och katalysator till de två äldre kollegornas skämytsling.

Huvudhistorien är frågan om huruvida Hoffman i rollen som Fader Flynn har fattat olämpligt och alltför närgånget tycke till en svart student. Däri ligger också själva problemet med filmen, då den inte riktigt räcker till för en långfilm av denna magnitud. Jag ska inte gå in på fler detaljer eftersom jag inte vill spoliera något för en potentiell tittare, men detta är i mitt tycke en film som bör ses för fint och duktigt skådespeleri och inte för en intressant historia.

För ses, det bör den, trots allt.

Efter en tid av blomlösa orkidéer här hemma har två stycken nu börjat få massa knoppar och i ytterligare ett fall har det blivit blommor av det hela. De enda krukväxter jag har är orkidéer och det är av flera skäl. Dels gillar jag inte vanliga blommor, de ser så tråkiga ut. Dels gör det inget om man glömmer att vattna orkidéerna på 3-4 veckor, de klarar sig ändå.

De orkidéer jag har i dagsläget, sju till antalet, härstammar från sommaren 2006 och har blommat, tappat blommor och blommat igen om vartannat. På senare tid har de som sagt varit blomösa, men nu är de på gång igen. Bilder på de prunkande grönheterna kommer nedan:

Jag läser att en brandman som var tamburmajor i ett militärband som spelade under Obamas installationstal har blivit avstängd från sin medverkan i bandet i framtiden. Anledningen? Han vinkade åt Obama när han gick förbi. För det fick man ju inte göra. Det var ju en parad, en militär sådan, och då ska man falla in i ledet. Finns ingen som helst tolerans för egna initiativ eller infall i stundens ingivelse. 

Suck. Tur att man inte har gjort lumpen så man slapp sådan inskränkthet.

Idag har jag en HTC TyTN II. Den börjar bli lite till åren nu (rättare sagt 1,5 år) och det är dags att skaffa en ny. Men vilken? Jag känner inte till någon telefon på marknaden som är bättre än TyTN II. Iphone går bort eftersom den - bland annat - har ett helt efterblivet tangentbord. HTC Touch HD går också bort eftersom den inte har ett hårt, riktigt tangentbord. Har man väl vant sig vid ett sådant är det helt omöjligt att välja bort det nästa gång.

Så vad ska jag köpa? Har ingen aning. Någon som har ett tips?

Krigsförbryterskan Biljana Plavsic sitter sedan 2003 på Hinseberg i Sverige. Hon dömdes till 11 års fängelse för folkmord och brott mot mänskliga rättigheter under kriget på Balkan i början av 90-talet.

Nu har hon givit en första intervju och...ja, hon får nog inga fler vänner efter den, om man säger så. Ett par citat:

– Jag har det värre här på Hinseberg än vad nazisten Albert Speer hade
det i Spandaufängelset, han hade åtminstone en egen trädgård.

– Hur har jag hamnat i fängelse, bland prostituerade, mördare, knarklangare, narkomaner, rånare, tjuvar och bedragare?

De flesta människor, för att inte säga alla, skulle nog säga att begå folkmord vida överträffar alla andra brott man kan tänka sig, inklusive ovanstående lista. Därmed tror jag inte att någon enda person tycker att det är synd om dig för att du inte har din egen trädgård i fängelset, din gamla, dumma hagga.

Jag fick tips om en mycket rolig YouTube-film idag. Det är en 10 minuter kort version av Star Wars: A New Hope. Grejen med denna är dock att svenska skådespelare som Ernst-Hugo Järegård, Sven Wollter, Mikael Persbrandt, Lena Endre och Andreas Wilson har dubbat rösterna till Darth Vader och de andra. Är det ett skämt? Ja. Är det kul? Ja! Kolla in filmen nedan:

Vår nye hjälte i den nya världen, Barack Obama, har verkligen öppnat offensivt. Han stänger Guantánamo, han stoppar amerikansk tortyr och nu tar han bort stoppet av bistånd till organisationer som tillhandahåller abortrådgivning, särskilt i fattiga länder i Afrika.

Fortsätt så, Obama, visa att du är en man av förnuft och inte en man av vidskepelse!

Idag skriver DN och AB om den nya, lägre inkomstbeskattningen som gäller från och med denna månad. Way to go, Alliansen! Ett av världens högsta skattetryck blir nu något lägre och det tackar vi för. Det ska löna sig att jobba och tjäna pengar i det här landet. Det kan man ju ifrågasätta om det gör idag, men detta är i alla fall ett steg på vägen.

Den religiösa tidningen Dagen har gjort en intervju med vd:n för frågetjänsten 118800.

En pastor hade sms:at frågan "Vem är Jesus Kristus" till detta nummer och fått det självklara svaret "Det är han som i den påhittade religionen kristendomen ska vara frälsaren. Sagan säger att han levde för 2000 år sedan och gick på vatten och hade sig".

Det gillade ju inte pastorn, förstås. Vd:n för frågetjänsten anser dock att det var ett helt perfekt svar, att det inte kunde bli bättre. Jag håller med. Inte tidningen Dagen eller pastorn.

Läs den roliga intervjun här.

Igår svor Barack Obama om presidenteden i Vita huset, eftersom han stakade sig och domaren sade fel första gången.

Det intressanta är att han denna gång inte använde någon bibel, vilket har uppmärksammats i flera amerikanska tidningar. Nu undrar jag vad detta berodde på. Var det en blinkning till de "non-believers" han pratade om i sitt tal, eller snarare ytterligare ett sätt att distansera sig från den förre presidentens icke-sekulära politik? Var det ett misstag, glömde han bort den?

Oavsett anledning visar det entydigt en sak: Obama fäster som tur är inte lika stor vikt vid religion som den förre presidenten, då denne aldrig skulle ha glömt bort sin snuttefilt vid ett så viktigt tillfälle.

En ny president har svurit eden i USA och det är bara att gratulera oss alla till en ny, ljusare tid som tar sin början. Lyssnade ni på Obamas installationstal? Det fanns flera mycket intressanta passager där. Jag kommenterar dem nedan:

On this day, we come to proclaim an end to the petty grievances and false promises, the recriminations and worn out dogmas, that for far too long have strangled our politics.

Detta kan inte ses annat än som svidande kritik av den förra administrationen. De falska löftena syftar nog till exempel på Irakkriget och Bushs hantering av detta. Även dogmerna som kritiseras hör säkert ihop med Bush, med hans religion som har fått prägla för mycket av hans styrande av landet - ofta på bekostnad av vetenskapen. Han återkommer till det senare.

We will restore science to its rightful place, and wield technology's wonders to raise health care's quality and lower its cost.

En mycket tydlig känga till Bush och hans överreligiösa styre. På Vita husets webbplats står att läsa att Obama och Biden återigen vill tillåta forskning med hjälp av stamceller för att kunna hitta botemedel till svåra sjukdomar. Bush stoppade som bekant detta eftersom han - förblindad av sin kristna religion - ansåg att det var fel att forska inom detta område.

På samma webbplats hittar man också information om att Obama vill och kommer att tillåta abort utan några inskränkningar, samt stå upp för kvinnors rättigheter. Bush är som bekant emot abort, även om han aldrig vågade driva den frågan särskilt långt.

As for our common defense, we reject as false the choice between our safety and our ideals.

Där fick den omstridda myndigheten Homeland Security sin känga. Många menar att den personliga integriteten har fått stå tillbaka för "landets säkerhet". Obama är uppenbarligen en av dessa.

[...] know that America is a friend of each nation and every man, woman, and child who seeks a future of peace and dignity, and that we are ready to lead once more. Recall that earlier generations faced down fascism and communism not just with missiles and tanks, but with sturdy alliances and enduring convictions. They understood that our power alone cannot protect us, nor does it entitle us to do as we please. Instead, they knew that our power grows through its prudent use; our security emanates from the justness of our cause, the force of our example, the tempering qualities of humility and restraint.

Det där handlar förstås om Irak och om att återställa USA:s ställning i världen. Obama kommer uppenbarligen inte svinga sitt mäktiga militäriska svärd världen över som hans föregångare, inte utan att först ha uttömt alla diplomatiska försök till fred.

We are a nation of Christians and Muslims, Jews and Hindus - and non-believers.

Mycket intressant stycke. Han inte bara nämner "non-believers" utan gör det dessutom med emfas. I ett så religiöst och icke-sekulärt land som USA tyvärr är är detta en mycket viktig signal om att Obama vet att det finns många ateister också i det landet (runt 12 %, har jag för mig) och att han kommer att vara en president även för dem. Något sådant skulle naturligtvis aldrig Bush ha fått för sig att yttra.

Det finns ännu fler intressanta stycken i talet som jag inte bryr mig om att kommentera. För en ateistisk svensk som inte är förtjust i krig var dock talet en klar positiv signal om vad som komma skall de närmaste fyra och kanske till och med åtta åren.

Welcome to office, President Obama!

Idag är det så äntligen dags! Den sämsta amerikanska presidenten i modern tid, och kanske någonsin, för såväl USA som världen kommer äntligen att försvinna från sin maktposition. In kommer istället en ny, ung spelare. Barack Obama har inte varit politiker i särskilt många år och är dessutom under de 50, så det ska bli mycket spännande att se vad han kommer att bidra med på den storpolitiska scenen.

Om jag ska vara ärlig hade jag ingen direkt favorit när det stod mellan honom och Hillary Clinton i nomineringskampanjen, men ett var säkert: Det fick inte bli en republikan igen. När jag sedan fick se vilka Obama/Biden ställdes mot i det lägret, insåg jag att väljs McCain/Palin kommer världen att gå under. Palin, en av de dummaste kvinnorna på denna jord och McCain, en skröplig sjukling som hade röstat som Bush i nästan varje omröstning i kongressen.

Turligen insåg det amerikanska folket det jag insåg och rätt män valdes.

Lycka till Obama, lycka till med att få världen på rätt köl igen. Du behövs, och du vet vad du har att göra ...

Nu säger jag hej då till Svea Ekonomi och ja till BlueStep. Sveas sparränta låg på 5,25 när jag gick in hos dem och nu är den nere i löjliga 3,50. BlueStep har under samma tid endast sänkt från 5,75 till 5,25 (5,55 om man inte tar ut pengarna på ett år). Så nu är alla sparpengar överflyttade till de blåa (sympatisk färg, för övrigt).

DagensPS skriver om att man nu kan låna pengar till betydligt lägre ränta än sparräntan och således tjäna pengar på sitt lån. Det är förvisso sant, men vem vet hur länge sparräntorna är som de är och hur länge bolåneräntorna är som de är? Dessutom måste man ligga ute med pengarna under detta år, så det är nog inte aktuellt i dagsläget, i alla fall inte för mig.