Kristoffers blogg

The talk of the town just nu är dramat Revolutionary Road, med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna. Filmen har premiär idag och har hyllats närmast reservationslöst i alla stora tidningar. Filmen har dock närmast totalmissats av Oscarjuryn. Endast en birollsnominering har det blivit, utöver ett par tekniska nomineringar. Vissa verkar mena att Winslet borde ha sin nominering för sin roll i Road snarare än för The Reader.

Jag håller inte alls med. Jag tycker filmen är ganska trist, faktiskt. Jag hittar ingen större originalitet och det finns trots allt redan en ganska gedigen flora filmer på marknaden som utspelar sig på 50-talet; denna sticker inte alls ut i mängden av dessa.

Revolutionary Road handlar om ett ungt par som upplevs som väldigt trevliga, helylle och alldeles perfekta av omgivningen. Givetvis är inte grälen långt borta. Allt är inte vad det ser ut som, och så vidare. Gäsp, har vi sett det förut? Miljön är förstås en amerikansk småstad där huvuddelen av filmen utspelar sig i ett villaområde strax utanför densamma. Inga konstigheter där heller. Jag kan faktiskt inte berätta så mycket mer av intresse om handlingen, för det finns egentligen ingenting att berätta, i alla fall inte något som inte avslöjar för mycket för potentiella tittare. Å andra sidan är det jag inte berättar inte något särskilt uppseendeväckande; har man sett en sådan här typ av film förut vet man vad som väntar.

Jag drar gärna en parallell till filmen In the Bedroom, som fick massa tunga nomineringar på 2002 års Oscargala. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var en dussinfilm och inte alls förstod ståhejet runt den. Ungefär som Road, alltså. Jag kräver lite mer av en film för att jag ska tycka om den, lite originalitet, lite annorlunda miljöer, åtminstone något man inte har sett förut. Det räcker inte med att filmen är välspelad (vilket Revolutionary Road förvisso är) för att jag ska sälla mig till hyllningskören.

Av de filmer jag har recenserat hittills här på bloggen är denna tveklöst den sämsta och jag ser ingen anledning till att rekommendera någon att se den. Revolutionary Road är inte dålig, inte alls. Bara ointressant.

Frozen River är en smutsig, deprimerande, bitvis våldsam men ändå varm film. Vi befinner oss på gränsen mellan Kanada och USA. Det är vinter. Ray Eddy, som spelas av Melissa Leo, är en trött, fattig mamma med två barn och en spelgalen man (som vi aldrig får se i filmen). Mannen har dragit till Atlantic City med delbetalningen till deras nya husvagn, som ska ersätta deras äldre, schavigare mobila hem. Allt kör ihop sig och snart är det jul.

Ray vill tjäna snabba pengar så att familjen kan få sin nya husvagn i tid till helgerna och blir desperat nog att ta chansen att begå lite kriminalitet när hon av en händelse träffar på en ung indianska som livnär sig på att smuggla illegala flyktingar från Kanada, via det närbelägna indianska territoriet där delstatspolisen inte har någon makt, in i USA.

Det blir tragik, det blir en del riktigt skrämmande scener och det blir en stämning som känns typisk för amerikansk independentfilm som utspelar sig på landsbygden och socialrealistiskt speglar livet där. Vi känner som sagt igen miljön, den deprimerande, skitiga som påminner oss om hur bra vi trots allt har det i sofforna i våra välisolerade, fullt funktionella svenska medelklasshem. Men Frozen River bjuder också på en intressant, originell historia som ändå känns tidstypisk för den värld vi idag lever i. Leo har dessutom fått en rättmätig Oscarnominering för sin roll.

När man inser att en stor del av skådespelarna och rollfigurerna är indianer kanske man tror att detta kommer bli en skildring av ett minoritetsfolks krassa tillvaro i en diskriminerande verklighet, men det finns inte många sådana tendenser. Visst, vi får veta att den vita kvinnan inte utsätts för samma granskning av ordningsmakten som sin indianska motsvarighet, men detta faktum får inget eget fokus utan används istället som en del av ramhandlingen. Frozen River är istället främst en film om Ray Eddy och hennes familj och hur de kämpar för att överleva och finna lite glädje mitt i all misär.