Kristoffers blogg

En opinionsundersökning som DN/Synovate har utfört visar att det nu är väldigt jämnt mellan de politiska blocken i Sverige. Endast 3,9 procentenheter skiljer nu mellan oppositionen och Alliansen. Tydligen var avståndet så stort som 9,2 procentenheter så sent som i januari. Eftersom gapet nu är så litet är det inte ens statistiskt säkerställt, vilket betyder att det inte går att säga med absolut visshet vilket block som är störst längre.

Nu är det ju en bit kvar till nästa riksdagsval men detta är onekligen positiva siffror för oss som har fått nog av ett genomrött sosse-Sverige med skyhöga skatter och usla villkor för företagare. Nu handlar det bara om att hålla i detta och gärna gå om oppositionen på allvar.

Den förvirrade äldre mannen Siewert Öholm har nu bestämt sig för att tillsammans med religionsvänliga tv-bolaget Fox starta en europeisk, kristen tv-kanal. Enligt Öholm vänder man sig till muslimhatande, homofobiska abortmotståndare. Okej, min dragning på det hela, men det är i princip det han säger i sitt uttalande. Även Ulf Ekman från Livets Ord kommer att vara med på ett hörn.

Bra där, Öholm, detta är precis vad Sverige och världen behöver. Det räcker inte med att ni får ha gudstjänster i tv, tvärsemot alla sekulära tankar, utan nu ska ni ha en egen tv-kanal också? Well, jag antar att du är så bedrövad över att ett vidskepligt monster äntligen har försvunnit från tronen i USA att du måste ta till detta drastiska steg.

Jag vill sannerligen inte vara kung i Sverige. Varför inte, undrar ni kanske? Jo, eftersom kungafamiljen tydligen inte får vara ateister. Japp, ni läste rätt. Enligt grundlagen måste kungen och kungabarnen bekänna sig till kristendomen, annars förlorar de rätten till tronen. Högeligen förvånande och urtida, måste jag säga. Alla andra människor i Sverige får välja att tro på vad de vill, om det nu må vara naturen, människan eller olika sorters vidskepelser. Men alltså inte kungen och hans familj, som alltså måste tro på sagoväsen.

Sverige må vara rätt sekulärt, eftersom kyrka och stat är separerade, men detta gäller som sagt inte alla invånare. Löjligt, är vad det är. Tur att jag inte är kung, eftersom jag då måste abdikera på grund av min ateism.

I natt var det Oscargala, och det var en ganska nyskapande sådan. Det märktes att man hade tänkt till ordentligt i produktionen.

För det första vill jag säga att jag gillade Hugh Jackman som presentatör. Han inledde med ett musikalnummer där han sjöng om de olika nominerade filmerna, och även tog med nominerade Anne Hathaway i numret. Mycket proffsigt och intressant!

Galan kändes i år lite mer som en branschfest där vi icke-involverade också fick vara med. Scenen var mindre än tidigare, publiken satt på stolar som sträckte sig ända fram till densamma. Det kändes intimt och gemytligt, inte lite stelt och tråkigt som förr om åren.

Gemytligheten gick också igen i presentationen av skådespelarpriserna. Fem tidigare vinnare kom ut i varje sådan kategori och höll vad som lät - men naturligtvis inte var det - personliga hyllningstal till varje nominerad. På så sätt visades uppskattning för alla inblandade och inte bara för vinnaren. Även prisutdelningarna i övriga kategorier var lite annorlunda med massa rekvisita på scen beroende på vilken typ av Oscar som delades ut.

Vad gäller vinnarna kändes det mesta o-skrälligt. Jag kan tycka att Slumdog Millionaire fick för mycket uppmärksamhet, då den var långt ifrån bäst förra året, men filmen var faktiskt favorittippad inför galan.

Bästa tacktalen hölls av Dustin Lance Black och Sean Penn. Båda handlade om Milk, filmen som en gång för alla försöker göra upp med homosexuellas rättigheter i USA. Black, som är homosexuell, skrev manuset till filmen och han kunde inte hålla tårarna tillbaka när han berättade om vad hans likar har fått utstå under årens lopp - och hur de fortfarande diskrimineras. Inte heller Sean Penn kunde hålla ögonen torra då han tog emot priset för sin huvudroll i Milk.

Överlag var det en bra gala, bättre än på många år, men fel film vann för mycket.

I förrgår klagade jag på att det inte fanns någon snö i Stockholm. Idag finns det snö i Stockholm. Massa snö!

Looky, looky:

Enligt SvD är den kalla perioden för denna vinter över. Det blir tydligen mildare luft och lite sol.

Men var är snön, frågar jag då. Här i Stockholmstrakten har det varit som vanligt den här vintern, massa snö i november och sedan dess ingen snö alls, i princip. Tydligen ska västra Sverige och Norrland få lite vitt puder imorgon, men det hjälper ju inte oss.

Var är snön? Ge mig snö! Det är vinter, damn it!

Jag såg en väldigt bra film igår. Den var faktiskt så bra att den i mitt tycke överglänser alla de för Bästa film Oscarnominerade filmerna detta år. Changeling, heter den, med Angelina Jolie i huvudrollen.

Historien tar sin början 1928 i Los Angeles. Jolies karaktär Christine Collins bor tillsammans med sin 10-åriga som i en förort till staden och måste lämna lilla Walter hemma ensam en lördag, när hon blir kallad till jobbet. På kvällen när hon kommer hem är pojken borta. Hon anmäler fallet till polisen och 5 månader senare hittas faktiskt Walter och återförs till sin mamma. Problemet är bara att Christine är övertygad om att den pojke hon fick tillbaka inte är hennes son, utan någon helt annan person ... Jag kan inte avslöja mer av handlingen eftersom jag inte vill spoliera denna för potentiella tittare men det är nu storyn i filmen sätter igång på riktigt.

Jolie är nominerad till en statyett för sin roll i denna film, och det är hon väl värd. Jag tycker dock också att John Malkovich gör en mycket stark biroll och borde ha belönats med en nominering. Även filmen samt dess regissör, Clint Eastwood, borde självfallet ha varit med på listan, och även vunnit utmärkelsen.

Som åskådare av Changeling upplever man många känslor under filmens gång, där vanmakt och raseri är de mest framträdande. Det ryms väldigt mycket drama under de dryga två timmarnas skådespel och allt är mycket skickligt framfört och berättat. Även miljön känns verklighetstrogen och väl återgiven.

Ni måste se denna film, det är utan tvivel den bästa jag har sett under 2009 och kanske ännu längre tillbaka än så!

Jag lyssnar på sändningen från The Pirate Bay-rättegången. Det är riktigt roligt att höra åklagare Roswall få på pisken hela tiden av de åtalade. Han trasslar in sig i tekniska termer avseende BitTorrent-protokollet som han över huvud taget inte förstår. Dessutom säger han fel. Genast är Pirate Bay-killarna och deras advokater där och hugger och förklarar hur det ligger till, varpå åklagaren säger "Jaha", typ.

Det här är faktiskt ren fars, när man är lite insatt i de här frågorna. Man sitter och skrattar vid datorn och inser att om rättegången ska fortsätta så här finns det ingen chans i helvetet att The Pirate Bay kommer att bli fällt.

DN.se berättar att en omstridd präst har valts till kyrkoherde i Katarina församling, det vill säga nästgårds från mig. Den korta artikeln förklarar vidare att prästen vann med siffrorna 5 mot 4 och att den stackars (?) gudsmannen har kritiserats hårt av såväl politiska partier som facket.

Som läsare blir man då förstås nyfiken på varför just denna präst är så omstridd. Men därom förtäljer inte DN-artikeln. Man blir lite konfunderad och ifrågasätter värdet av en sådan text på en av Sveriges största dagstidningssajter. Nog måste man kunna förklara lite mer om de bakomliggande skälen till "omstriddheten"?

Idag fredag har The Wrestler premiär på svenska biografer. Filmen följer Mickey Rourke som Randy "Murbräckan" Robinson, en professionell brottare på den amerikanska wrestlingscenen. Randy har varit med länge, är sliten och till åren, men trivs fortfarande som bäst i ringen. Dessvärre börjar kroppen att ge upp, hjärtat sviktar efter decennier av slagsmål och missbruk av steroider och kokain. Givetvis har Randy en dotter som har vuxit upp utan sin pappa närvarande och de har ett mycket trassligt förhållande. När Randy inte brottas eller försöker lappa ihop saker med dottern hänger han på en strippklubb där han har fått djupare känslor för en strippa i hans egen ålder, spelad av Marisa Tomei.

Tillsammans bildar dessa ingredienser ett gediget, välspelat hantverk. Både Tomei och Rourke är Oscarnominerade och i åtminstone Rourkes fall är det välförtjänt. Tomei gör bra ifrån sig, men hennes prestation är inte direkt av Oscarklass. Rourke har dock verkligen gått in i rollen på allvar vad gäller såväl psyke som fysik. Killen ser verkligen ut som karikatyren av en amerikansk wrestler, men det fungerar. När han inte är i ringen är han from som ett lamm. Överhuvudtaget finns det ingen ondska eller elakhet alls i The Wrestler, vilket är riktigt befriande. Däremot finns det halvtragiska människoöden, dåliga relationer och amerikansk småstadskänsla; som gjort för en Oscarjury, således.

Jag gillade The Wrestler, även om det inte är en toppfilm. Ett habilt drama.

Det är inte bara svenska bloggare, inklusive jag, som inte gillar FRA-lagen. Norska jurister stämmer nu Sverige i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Bevekelsegrunden är att stora delar av den norska kommunikationen går via Sverige och norrmännen vill inte bli avlyssnade, vilket är fullt förståeligt. Norska regeringen är tydligen också mycket skeptiska till FRA-lagen som sådan.

Bra där, norrmän. Kanske ni kan lyckas där svenska medborgare inte förmår få svenska politiker att lyssna. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men heja Norge!

Riksbanken sänker reporäntan och bolåneinstituten och bankerna följer efter med lägre bolåneräntor. Strax efter det kommer lägre sparräntor som ett brev på posten.

Vi som inte har några bolån men väl har pengar på banken som vi vill ha bra ränta på, vi är ju de stora förlorarna på räntesänkningarna. Fast det får man säkert inte säga, för då blir folk förmodligen arga och avundsjuka. Ni vet, Jante och allt sånt där.

Fast jag säger det ändå: Höj räntan!

Men förhoppningsvis går väl kanske börsen upp en del som en följd av räntesänkningen, vilket i och för sig är bra för mina fondandelar som inte är i allra bästa läge just nu. Så det kanske går på ett ut.

... och Kristdemokraterna ställer som vanligt tjänstvilligt upp.

En galenpanna vid namn Else-Marie Lindgren från Borås, kristdemokratisk riksdagsledamot, tycker att Fredrik Reinfeldt borde avsluta sina tal med att be gud välsigna Sverige:

Jag tycker det skulle vara suveränt om statsministern kunde säga detta för vi är fortfarande ett kristet land. Det är viktigt att ledningen ska kunna bekänna sin tro.

Japp. Ni ser rätt, kära läsare.

Nej, Else-Marie, vi är inget kristet land. Sverige har separerat kyrka och stat och vad du och dina gelikar bekänner dig till för religion är upp till er, men jag och väldigt många med mig är ateister och vi vill definitivt inte höra Reinfeldt - eller någon annan myndighetsperson - be ett fantasifoster välsigna vårt land.

Dessutom, vad är det som säger att statsministern är religiös? Jag hoppas och tror att han inte är det, men om han nu råkar lida av den mentala villfarelsen är det helt rätt av honom att inte uttrycka den i sitt ämbete.

Sverige är tyvärr ännu inte helt sekulärt men det är dit vi vill komma. Lindgrens förslag för oss raskt 100 år tillbaka i tiden.

Jag var en gång i tiden en stor Star Wars-buff. De första tre filmerna, det vill säga de som spelades in på 70- och 80-talet, har jag sett väldigt många gånger. De tre sista filmerna, som bekant utspelar sig före de tre första filmerna, var tyvärr skräp. Den första, The Phantom Menace, är sannolikt en av de sämsta filmerna i världshistorien vad gäller story, skådespeleri, regi och allt möjligt. De två andra är lite bättre, men de är fortfarande inte bra. Alls.

Jag fick nyss tips om YouTube-recensioner av de tre sista filmerna och jag måste verkligen rekommendera dessa recensioner. De är helt klockrena och lyckas sätta fingret på allt som är fel med filmerna. Så varsågod och se dem nedan:

Fick en rolig länk av en vän. Så nu delar jag med mig av den på bloggen. Varsågoda: Tim Minchin - If You Open Your Mind Too Much ...