Jag har nämnt Philip Seymour Hoffman tidigare här på bloggen, i recensionen av Tvivel. Men när jag nu läser en intervju med honom i DN inser jag att han förtjänar ett helt eget inlägg. Är ändå inte Hoffman en av världens absolut bästa skådespelare? Jag tycker nog det. Han är suverän som den legenderiske musikjournalisten Lester Bangs i Almost Famous (för övrigt en av världens bästa filmer) och hans porträttering av Truman Capote i filmen med samma namn som efternamnet fick han en välförtjänt Oscar för.
Hoffman har i många år fört en tillvaro som birollsskådespelare, förvisso en mycket bra sådan, men dock. I och med Capote tog han steget upp på skalan och får nu visa upp hela sitt skådespelarregister i huvudroller, vilket sannerligen är på tiden.
Grejen med Hoffman är att han som så många andra som är skolade inom teatern är en genuin aktör som aldrig spelar över eller tappar greppet om karaktären han för närvarande har tagit i besittning. Grejen är också att han inte är en arrogant filmstjärna som kör runt i tjusiga bilar, är übertränad och har ett perfekt smil. Hoffman är en "vanlig" människa med en ovanlig stor talang för skådespeleri. Han är överviktig, har rufsigt hår och säckiga kläder, men känner säkert att han som familjefar inte bryr sig om imponera på någon. Hoffman vill bara göra sitt jobb, som han älskar, och är nöjd med det, känns det som. En mycket o-Hollywoodsk filmstjärna, således.
Och en förbannat bra sådan. Kanske den bäste.