Kristoffers blogg

Jag har nämnt Philip Seymour Hoffman tidigare här på bloggen, i recensionen av Tvivel. Men när jag nu läser en intervju med honom i DN inser jag att han förtjänar ett helt eget inlägg. Är ändå inte Hoffman en av världens absolut bästa skådespelare? Jag tycker nog det. Han är suverän som den legenderiske musikjournalisten Lester Bangs i Almost Famous (för övrigt en av världens bästa filmer) och hans porträttering av Truman Capote i filmen med samma namn som efternamnet fick han en välförtjänt Oscar för.

Hoffman har i många år fört en tillvaro som birollsskådespelare, förvisso en mycket bra sådan, men dock. I och med Capote tog han steget upp på skalan och får nu visa upp hela sitt skådespelarregister i huvudroller, vilket sannerligen är på tiden.

Grejen med Hoffman är att han som så många andra som är skolade inom teatern är en genuin aktör som aldrig spelar över eller tappar greppet om karaktären han för närvarande har tagit i besittning. Grejen är också att han inte är en arrogant filmstjärna som kör runt i tjusiga bilar, är übertränad och har ett perfekt smil. Hoffman är en "vanlig" människa med en ovanlig stor talang för skådespeleri. Han är överviktig, har rufsigt hår och säckiga kläder, men känner säkert att han som familjefar inte bryr sig om imponera på någon. Hoffman vill bara göra sitt jobb, som han älskar, och är nöjd med det, känns det som. En mycket o-Hollywoodsk filmstjärna, således.

Och en förbannat bra sådan. Kanske den bäste.

Folkpartiet går nu ut och kräver en ny omröstning om euron i Sverige 2011. Alla partier (eller i alla fall de flesta) har muttrat om detta på sista tiden, och nu gör Fp som första parti slag i saken, genom Cecilia Malmström, Sveriges EU-minister.

Jag står helt bakom dig, Malmström. Jag röstade "Ja" förra gången, men fick på pälsen av folkdjupet. Nu är det dags igen, tycker jag. Allt blir så mycket trevligare med en och samma valuta i Sverige som i stora delar av resten av Europa. Man slipper alla växlingar, till exempel. Vad det betyder för ekonomin i stort har jag ingen direkt kunskap om, men det känns som att det mest finns fördelar med att tillhöra en stor valuta snarare än att stå vid sidan av.

Barack Obama fortsätter sin flört med ateismen. Mycket skönt och befriande att se. Under en traditionell bönefrukost i Washington igår berättade han att han nu skapar en myndighet som ska råda honom i religiösa frågor, en myndighet som ska garantera att det finns en gräns mellan kyrka och stat som det står i konstitutionen, en gräns som inte på något sätt har existerat under de senaste åtta åren av vanstyre i landet. Den sista bisatsen är min egen.

Under frukosten pratade han återigen om sekularism och oss icke-troende på ett övertygande sätt. Ingen religiös grupp ska gynnas mer än någon annan och detta inkluderar också icke-religiösa grupper. Obama berättade vidare att han inte hade haft en särskilt religiös uppfostran med en muslimsk far som blev ateist och en mor som var emot organiserad religion. Presidenten tog ord i sin mun som hade varit fullständigt otänkbara för hans företrädare. Vackert att läsa.

Jag har ju en egen teori om Obamas religiositet. Killen växer upp i ett närapå ateistiskt hem. Han är inte religiös. Sedan kommer han på att han vill bli president och inser då att det kan han - tyvärr - aldrig bli i ett av de mest religiösa länderna i världen om han inte själv bekänner sig till kristendomen (någon annan religion hade ju inte gått hem, möjligtvis med undantag för judendomen). Sagt och gjort, han blir kristen. I alla fall utåt sett. Notera att han aldrig pratar om att han har fått en uppenbarelse eller om dylikt trams. Istället tar han sig an kristendomen utifrån det humanitära perspektivet, genom att hjälpa utsatta människor i Chicago. Det känns lite som en "okej, jag är väl kristen, då, men nu tjafsar vi inte mer om det utan hjälper dessa människor istället"-attityd.

Sedan vinner han valet och redan i sitt installationstal pratar han om ateister. Och nu fortsätter han uppluckringen av det tokreligiösa politiska klimatet i landet. Jag tror - faktiskt - att Obama inte är religiös. Jag tror han är ateist eller möjligtvis agnostiker, men hittills har hållit detta gömt för att kunna bli vald till amerikansk president. Nu när han innehar detta det mäktigaste av alla ämbeten kan han sakta men säkert låta sina ateistiska åsikter sippra fram och genomsyra såväl hans administration som Washington i helhet. Troligen kommer han aldrig lyckas löpa hela linan ut till ett sant sekulärt samhälle under sina förhoppningsvis åtta år vid makten, men jag tror absolut att han kan, vill och kommer att nå en bra bit på vägen.

Well done, sir, keep it up!

Computer Sweden skriver idag om en märklig, rent osannolik följd av de licensregler som gäller för Sveriges Television och Sveriges Radio idag. Enligt licensmodellen måste man betala tv-avgift om man äger en mottagare som kan ta emot radio- eller tv-sändningar. Redan detta är väldigt märkligt. Ponera att man aldrig någonsin tittar på SVT eller lyssnar på radioutsändningarna, men ändå äger en tv; då ska man ändå betala för något man inte använder. Huvudlöst.

Nu dras dock detta ett steg längre. Inom kort kommer tydligen SVT att kunna ses på nätet, inte bara vissa program utan alla sändningar. I och med detta blir sålunda alla datorer, mobiltelefoner och tekniska apparater med Internetuppkoppling licensbelagda. Vilket i sin tur innebär att alla svenskar - såväl privatpersoner som företag - med Internetuppkopplade datorer måste betala tv-licens, även om man inte äger en tv.

Till och med Radiotjänsts vd inser det orimliga i detta.

Så frågan är då: Varför gör man inte en gång för alla om tv-licensen till den skatt den verkligen är? Det här blir ju helt parodiskt.

Ett intressant spörsmål i sammanhanget är varför den här licensavgiften inte redan är obligatorisk för alla Internetuppkopplade svenskar. Sveriges Radios program sänds ju regelbundet ut på nätet och kan lyssnas på. Är det kanske själva televisionen som är hjärtat i licensavtalet, att den också (eller enbart den?) måste finns tillgänglig för att avgiften ska gälla?

På DN Debatt idag skriver nio svenska biskopar att de anser att kyrkans vigselrätt ska avskaffas. De menar att det räcker med en hindersprövning hos Skatteverket och sedan är det formella klart. Därefter kan man, om man är troende och vill, ha sitt bröllop i kyrkan. Är man ateist eller agnostiker kan man förstås fira på annat sätt, helt fritt från religiositet. 

Anledningen till denna skrivelse är förstås den i riksdagen lagda motionen om att kyrkan ska ha möjlighet att viga även homosexuella personer. Eftersom det tyvärr fortfarande finns ett relativt starkt motstånd mot samkönade äktenskap inom kyrkan tycker nu alltså biskoparna att det bästa alternativet är att helt ta bort vigselrätten för kyrkan, så att detta blir en icke-fråga. Sedan kan de homosexuella som redan har ingått ett juridiskt bindande äktenskap men ändå vill fira detta i kyrkan hitta en präst som gärna viger dem och så är alla nöja och glada.

Jag kan inte annat än hålla med denna ståndpunkt. Främst eftersom det innebär ytterligare ett steg mot ett sant, sekulärt samhälle där kyrka och stat är helt separerade från varandra. Vi är inte där idag, och vi kommer inte vara där imorgon heller, men detta är ett bra steg på vägen.

Imorgon fredag har ytterligare en Oscarfavorit premiär på svenska biografer, nämligen det politiska dramat Frost/Nixon. Filmen bygger, förstås, på verkliga händelser som utspelade sig ett par år efter det att Watergateskandalen hade briserat och USA:s dåvarande president Richard Nixon som första amerikanska president i historien, både förr och senare, hade varit tvungen att avgå.

David Frost var vid den här tidpunkten en framgångsrik brittisk programledare, men han var ingen grävande journalist utan ägnade sig mer åt satir och underhållningsprogram. När han därför fick för sig att han skulle göra den första tv-intervjun med Nixon efter hans avgång var det inte många i branschen som fäste så stor vikt vid det eller trodde att han verkligen kunde få fram något av värde ur en så slipad politiker som den före detta presidenten. Frost och hans producent anlitar dock ett par garvade personer som tar itu med själva grävandet.

Filmen handlar om upptakten till intervjun och själva bandandet av densamma. Det skulle ha kunnat varit riktigt tråkigt. Det är väldigt spännande. Framför allt är skådespelarna perfekta i sina roller. Alltifrån den självupptagne, smilande, lättviktiga Frost (Michael Sheen) till den imposanta, intelligenta, rutinerade politikern Nixon (Frank Langella). Under själva intervjun kommer särskilt Langellas fantastiska talang fram och det är alldeles självklart att han har nominerats till en Oscar för denna roll.

Frost/Nixon är en riktigt bra film som jag varmt kan rekommendera, dels för storyn men nästan främst för Langellas utomordentliga skådespelarprestation.

DN rapporterar att kronofogden nu driver in allt större summor från de skuldsatta, detta sedan reglerna som bekant ändrades vid årsskiftet så att en så kallad fullständig utredning alltid genomförs. Jag har skrivit vad jag anser om detta i ett tidigare inlägg, och jag håller fortfarande fast vid min ståndpunkt: Har man satt sig i skuld är det inte på något sätt märkligt att företaget/banken vill ha tillbaka pengarna man är skyldig. Lika självklart är det att fordringsägaren vill ha tillbaka pengarna så fort som möjligt och inte vill vänta i flera år, kanske decennier, på att skulden skall regleras.

Reglerna har alltså ändrats nu och detta ger resultat. Men givetvis får resultatet kritik från landets socialister, inklusive den liberala tidningen Dagens Nyheter. Ekonomireportern Maria Crofts går till och med så långt att hon uppmanar de skuldsatta svenskarna att gömma pengarna i madrassen, så att kronofogden inte kommer åt dem. Jag förstår att hennes uppdrag är att vara på den enskilde personens sida gentemot företagen, men det här var lite väl magstarkt även för att komma från henne?

Har du satt dig i skuld är det självklart att du ska betala tillbaka denna skuld. Företagen/bankerna måste också överleva. Jag vet att det finns undantag och ibland speciella omständigheter och jag menar inte på något sätt att alla som är skuldsatta är dåliga människor. Inte alls. Men samtidigt måste man ju inse att pengarna inte är ens egna och den som har lånat ut dem vill ha tillbaka dem, det är inget konstigt med det.

Benjamin Buttons otroliga liv är den något långa titeln på filmen som har erövrat de flesta Oscarnomineringarna detta år, nämligen hela 13 stycken. Dels har den fått i princip alla tekniska nomineringar som finns, men det finns även potentiella skådespelarpriser på listan, samt de tyngsta statyetterna i form av Bästa film och Bästa regissör.

Utan att ännu ha sett alla nominerade filmer detta år måste jag ändå säga att jag förstår det stora Buttonbifallet.

Filmen handlar om Benjamin Button (Brad Pitt) som föds som gammal man, med krämpor och hela kitet. Sedan föryngras han genom åren som går, samtidigt som familj och vänner förstås åldras på vanligt sätt. Vi får följa Button genom hela hans bakvända liv under nästan tre timmar och uppleva många intressanta händelser samt vissa som till och med är riktigt roliga. Jag ska inte gå in så mycket mer på innehållet i filmen här, för att inte spoliera för potentiella tittare, men jag kan berätta att som motaktriser har han bland andra Cate Blanchett och Tilda Swinton som båda gör ett mycket bra jobb.

Oscarstatyetten för Bästa specialeffekter är förmodligen gjuten för Button då man har lyckats väldigt väl med att föryngra Brad Pitt, samt att placera en gammal version av hans ansikte på Benjamin som barn i början av filmen.

Benjamin Buttons otroliga liv är ingen särskilt djup film, den har inget direkt budskap och den speglar inte svåra umbäranden eller massutrotning av människor, men jag tror ändå att filmen har en chans att kamma hem flera stora priser på Oscargalan. Jag gillade det jag såg och upplevde, till skillnad från en del andra recensenter, aldrig tre timmar som för långt. Jag kan verkligen rekommendera denna film. Inte riktigt en feel good-rulle men inte heller ett feel bad-manuskript, utan någonstans däremellan.

SAS är på tapeten nu igen, förstås. Det går uruselt för bolaget och de behöver massa miljarder, samt sparkar tusentals anställda. Nu ska de också lägga ner 75 rutter, vilket tydligen motsvarar 40 % av det totala antalet. De skriver att de kommer att fokusera på affärsresenärer, och det märks, tyvärr. Visst, det är säkert sunt ur ett företagsekonomiskt perspektiv, men som turistresenär har jag efter förra årets Las Vegas-resa svurit på att aldrig mer åka utanför Europa i en SAS-kärra, i alla fall inte i kuliklassen.

Det är nämligen ohyggligt trångt om plats på SAS långa flygningar. Jag är 1,86 meter lång, absolut ingen enorm höjd över havet. Men för att man ska trivas i SAS-stolarna får man inte vara längre än kanske 1,50, eller nåt. Två gånger i rad på Atlantflyningar har jag dessutom blivit förvisad till de sämsta stolarna i hela planet tillsammans med mitt resesällskap. Väldigt långt bak i kabinen (på rad 42) blir fyra stolar i mitten plötsligt tre. Och sitter man då på den första trean betyder det att man framför sig har två stolar, inte en, med påföljd att man måste sitta snett med benen - i 8-9 timmar!

Utöver platsproblemet är maten minst lika usel på SAS som på många andra flygbolag och dessutom är inte flygvärdinnorna sådär jätte-serviceminded. All-in-all innebär det att turistklass i SAS har sett det sista av mig på flygningar utanför Europa.

Dessvärre hjälper det inte att man har varit en trogen SAS-resenär genom åren och samlat ihop galet många SAS-poäng. För inte kan man uppgradera till business för det. Nej, det finns ju aldrig plats ledigt där. Och försök inte ens använda poängen att betala resan med, för då löper du risken att åka på en saftig flygskatt som går på lika mycket som själva resan skulle ha kostat; det var vad som hände mig och min syster när vi åkte till Lissabon i höstas.

Jag är sålunda inte förvånad över att SAS nu är i katastrofläge, inte så som det bolaget sköts. Och jag är heller inte ledsen, som svensk. Gå i konkurs, ni, det förtjänar ni.

Det är tidigt i februari, en vintermånad så god som någon. Nu har det börjat snöa också. Inte helt oväntat, kan man tycka.

Men jo, i London är det tydligen kaos och även Frankrike och Spanien har "drabbats" av vädrets makter. Kollektivtrafiken är ur funktion, flygplanen kan inte lyfta, och så vidare. Man kanske skulle ha haft lite mer beredskap ändå? Det är som sagt vinter nu och på vintern finns det en tendens till snö som inte ska förringas alltför mycket.

Oh, well, synd att det inte är snökaos i Stockholm istället, det skulle vara så mycket roligare - på alla plan.