Imorgon fredag har ytterligare en Oscarfavorit premiär på svenska biografer, nämligen det politiska dramat Frost/Nixon. Filmen bygger, förstås, på verkliga händelser som utspelade sig ett par år efter det att Watergateskandalen hade briserat och USA:s dåvarande president Richard Nixon som första amerikanska president i historien, både förr och senare, hade varit tvungen att avgå.
David Frost var vid den här tidpunkten en framgångsrik brittisk programledare, men han var ingen grävande journalist utan ägnade sig mer åt satir och underhållningsprogram. När han därför fick för sig att han skulle göra den första tv-intervjun med Nixon efter hans avgång var det inte många i branschen som fäste så stor vikt vid det eller trodde att han verkligen kunde få fram något av värde ur en så slipad politiker som den före detta presidenten. Frost och hans producent anlitar dock ett par garvade personer som tar itu med själva grävandet.
Filmen handlar om upptakten till intervjun och själva bandandet av densamma. Det skulle ha kunnat varit riktigt tråkigt. Det är väldigt spännande. Framför allt är skådespelarna perfekta i sina roller. Alltifrån den självupptagne, smilande, lättviktiga Frost (Michael Sheen) till den imposanta, intelligenta, rutinerade politikern Nixon (Frank Langella). Under själva intervjun kommer särskilt Langellas fantastiska talang fram och det är alldeles självklart att han har nominerats till en Oscar för denna roll.
Frost/Nixon är en riktigt bra film som jag varmt kan rekommendera, dels för storyn men nästan främst för Langellas utomordentliga skådespelarprestation.