Kristoffers blogg

SAS är på tapeten nu igen, förstås. Det går uruselt för bolaget och de behöver massa miljarder, samt sparkar tusentals anställda. Nu ska de också lägga ner 75 rutter, vilket tydligen motsvarar 40 % av det totala antalet. De skriver att de kommer att fokusera på affärsresenärer, och det märks, tyvärr. Visst, det är säkert sunt ur ett företagsekonomiskt perspektiv, men som turistresenär har jag efter förra årets Las Vegas-resa svurit på att aldrig mer åka utanför Europa i en SAS-kärra, i alla fall inte i kuliklassen.

Det är nämligen ohyggligt trångt om plats på SAS långa flygningar. Jag är 1,86 meter lång, absolut ingen enorm höjd över havet. Men för att man ska trivas i SAS-stolarna får man inte vara längre än kanske 1,50, eller nåt. Två gånger i rad på Atlantflyningar har jag dessutom blivit förvisad till de sämsta stolarna i hela planet tillsammans med mitt resesällskap. Väldigt långt bak i kabinen (på rad 42) blir fyra stolar i mitten plötsligt tre. Och sitter man då på den första trean betyder det att man framför sig har två stolar, inte en, med påföljd att man måste sitta snett med benen - i 8-9 timmar!

Utöver platsproblemet är maten minst lika usel på SAS som på många andra flygbolag och dessutom är inte flygvärdinnorna sådär jätte-serviceminded. All-in-all innebär det att turistklass i SAS har sett det sista av mig på flygningar utanför Europa.

Dessvärre hjälper det inte att man har varit en trogen SAS-resenär genom åren och samlat ihop galet många SAS-poäng. För inte kan man uppgradera till business för det. Nej, det finns ju aldrig plats ledigt där. Och försök inte ens använda poängen att betala resan med, för då löper du risken att åka på en saftig flygskatt som går på lika mycket som själva resan skulle ha kostat; det var vad som hände mig och min syster när vi åkte till Lissabon i höstas.

Jag är sålunda inte förvånad över att SAS nu är i katastrofläge, inte så som det bolaget sköts. Och jag är heller inte ledsen, som svensk. Gå i konkurs, ni, det förtjänar ni.