Filmen Tvivel, eller Doubt, har fått många Oscarnomineringar i de tunga skådespelarkategorierna. Alla de stora rollerna har fått en nick av juryn. Det är också som en skådespelarnas film Tvivel kommer att bli ihågkommen. Philip Seymour Hoffman är som vanligt briljant. Killen kan inte göra något fel som aktör och det är riktigt kul att se honom i tunga huvudroller som här i Tvivel och tidigare i Capote efter att han alltför länge har fått föra en mer undanskymd tillvaro som fantastisk birollsskådespelare i filmer som Almost Famous och Happiness, för att bara nämna ett par guldkorn.
Meryl Streep är också mycket bra i Tvivel och det är inte konstigt att hon har blivit nominerad för denna roll. De två birollsnomineringarna utgörs av Amy Adams och Viola Davis. Inga direkta konstigheter här, även om relativt färska Adams kanske kunde ha behövt några fler filmer under bältet.
För det är bra agerande i Tvivel, därom råder inget tvivel. Däremot är väl historien inte riktigt av Oscarklass, så här håller jag inte med juryn som har nominerat filmen också för Bästa manus baserat på tidigare förlaga. Historien tilldrar sig på en katolsk skola i USA, 1964. Streep är rektor för skolan och är en mycket hård, mycket religiös sådan. Hoffman är den moderna, lite fritänkande prästen som står över henne i den kyrkliga hierarkin, men inte har något direkt att säga till om i skolhänseende. Det blir givetvis en konflikt dessa två emellan, med unga Adams som nybliven nunna och katalysator till de två äldre kollegornas skämytsling.
Huvudhistorien är frågan om huruvida Hoffman i rollen som Fader Flynn har fattat olämpligt och alltför närgånget tycke till en svart student. Däri ligger också själva problemet med filmen, då den inte riktigt räcker till för en långfilm av denna magnitud. Jag ska inte gå in på fler detaljer eftersom jag inte vill spoliera något för en potentiell tittare, men detta är i mitt tycke en film som bör ses för fint och duktigt skådespeleri och inte för en intressant historia.
För ses, det bör den, trots allt.